Jag är utbildad på Stiftelsen Hahneman skolan i örtmedicin 1992. Örter, växter och blommor har jag varit intresserad av ända sedan jag var barn. I behandlingar för människor och djur använder jag mig av örtmedicin i olika former.
Örtläkekonst är den äldsta formen av läkekonst och en del av örterna har odlats i tusentals år t ex lin från 4000 år f Kr. Örtmedicinen vilar på århundraden och årtusendes erfarenhet. Trots naturvetenskapen kan man aldrig uppnå målet med att ersätta alla dessa läkeörter på kemiskt-syntetiskt vis.
Världens äldsta örtabok är kinesiska Pen Tsao, från 3000 år f Kr. Det finns över 1000 läkeväxter upptagna i den med detaljerad beskrivning om växtplats, användning och beredning. En del av dessa växter används forfarande. Det finns ett flertal gamla skrifter världen över inom örtmedicinen.
De örter som benämns medicinska är de som skiljer sig ifrån andra genom att de har en välgörande effekt på hälsotillståndet för djur och människor. Det finns det man kallar medikamenterna, läkande ämnen, som är framställda i medicinska preparat i form av lösningar, tabletter, salvor o s v.
Naturmedlen verkar i kroppen p g a de innehåller ett eller flera verksamma ämnen. I motsats till skolmedicinen anser man inom örtmedicinen, ge man endast ett verksamt ämne blir effekten snedvriden och medlet får biverkningar. I örtmedicinen anser man att används hela örten så finns det ämnen i växten som fungerar som buffertar och förstärker den läkande effekten, dämpar biverkningar och ökar den välgörande effekten. Patienten får medlet i hela sin naturliga sammansättning. Förr trodde man de medicinskt overksamma ämnen i växten saknade betydelse. Man har senare sett att dessa ämnen spelar en stor roll för örtens helhetsverkan och att den verksamma substansen tas upp bättre och får en snabbare och starkare verkan.
De medicinska örterna delas upp i grupper. Forskning av örters kemiska sammansättning och de enskilda ämnen verkan studeras.
“Din mat skall vara din medicin och din medicin din mat. Det är bara naturen som botar.”
Hippokrates, 460-377 f.Kr